Först helgen hemma utan Wille killen vid mina fötter,eller snarare under mina fötter. Hur många gånger skällde jag inte på honom för att han alltid var i vägen/under mig.I dag ångrar jag varje ord, ser honom överallt där han borde vara men inte.Nu finns han hos oss i en urna av lövträd men hans livskraft var så mycket större, full av energi, vaken för att jaga allt, vilket visade sig bli hans öde,oskuldsfullt jagade han bollar,bilar och allt som rörde sig. När förtränger mitt minne bilden som ständigt finnns framför mig av ett vitt nystan fullt av glädje som snurrar, snurrar och snurrar under grannens bil och kärra för att aldrig mer få njuta av fångsten.
Vi gick allla kurser som tänkas kunde, inkallning fungerade i vardagan, men"jag ska bara " var större.
Min enda tröst är att killen var fullt upptagen av det som gladde honom mest när det tog slut. En klen tröst men ändå en tröst.På tok för tidigt.